eee

Juryns motivering: Ewa Widell i Marstrands KIBK har under tretton år tränat en grupp tjejer som fortfarande har roligt och spelar tillsammans. Med en positiv attityd och en sann vilja att utveckla sina spelare både på och utanför plan är hon ett utmärkt föredöme för sin omgivning. Ewa Widell är Årets kvinnliga ledare.

Ewa Widell har tre barn och började spela innebandy när hennes äldsta dotter precis hade fötts. Lite bakvänt, tycker hon, eftersom många tjejer vanligtvis slutar att spela när de blir mammor. Nu har Ewa tre barn och har tränat innebandy i 13 år.

- Jag och min man körde igång ett lag när vår dotter Hanna var 6 år. Först spelade hon med killarna men snart hade vi startat upp ett tjejlag för flickor födda mellan 87-91.

Hon är fortfarande tränare för denna grupp som numera utgör Marstrand KIBKs juniorlag. Samma gäng har alltså hängt ihop under Ewas ledning i 13 års tid.

Det måste vara ganska unikt. Vilken är hemligheten? 

- Vi har alltid varit noga med att spelarna ska spela i rätt åldersgrupp och inte stressa upp någon att spela med äldre årskullar. Det är bättre att de utvecklas och har roligt, även när de fyllt 25. Istället för att de som 14-åringar ska bli stjärnor i A-laget vilket ofta sker idag. Då tappar man nog sugen rätt snabbt eftersom man inte har så mycket att sikta på längre.

Den filosofin kan vara en bidragande orsak till att Marstrand idag är en av landets tre största innebandyföreningar på flicksidan. Idag har föreningen 850 spelare fördelat på 26 lag varav nästan hälften är tjejer.

Tidigare hette laget Kungälv IBK men man slog ihop med Marstrand för att minska det organisatoriska arbetet.

- Eftersom innebandyn är en ganska ung idrott är det många av ledarna som själva spelar, då hinner man inte med att samtidigt organisera allt runt omkring. Inom till exempel fotbollen har du de där personerna som är runt 50-60 år och som varit med ett tag. Det har inte vi inom innebandyn ännu, förklarar Ewa.

Ewa Widell beskriver sig själv som en rättvis tränare. En som försöker se vad varje spelare har inom sig.

- Jag kräver inte millimeterrättvisa men jag försöker lyfta varje spelare och pratar mycket med individerna i laget.

Vad pratar ni om? 

- Om varför man ska göra saker och på vilket sätt. Jag förklarar varför jag kräver olika mycket av olika spelare. När jag håller utbildningar, vilket jag gör ibland, brukar jag säga att varje spelare ska höra sitt namn på ett positivt sätt minst tre gånger varje träning. Då känner spelaren att hon syns. Det sämsta man kan göra som tränare är alltså att prata negativt och inte nämna några namn under träningen eller match.

Många vuxna ledare blir för mycket kompis med de barn och ungdomar de tränar. Ewa tycker att man som vuxen måste våga vara ledare och bygga upp en ömsesidig respekt med spelarna.

- Jag vet att en hel del tränare, kanske speciellt manliga har lite svårt med detta och ofta när de ska träna tjejer. Som ledare måste man veta varför man är där och vad man vill. Annars hamnar man lätt i en situation där de aktiva inte vet vad som förväntas av dig som ledare.

Som vuxen och tränare är det ju viktigt att man förmedlar sunda värderingar till barnen och ungdomarna man tränare. Är det något du tänker på? 

- Ja, jag försöker förmedla till spelarna att alla är människor, såväl domare som motspelare och därför kan de också göra fel. För min del handlar det nog mycket om rutin. För 10 år sen hade jag lättare att klaga på domaren men nu rycker jag mest på axlarna. Alla kan ju göra fel. Skitsnack hör inte heller hemma inom idrotten, det är bara onödigt.

Ewa ger ett exempel på hur hon hanterade en situation för ett par år sedan

- Vi spelade en match där det blev en del bråk efteråt, en massa tjafs mellan spelare och föräldrar där stämningen var ganska uppjagad mellan lagen. Spelarna sa efteråt att de aldrig ville möta dem igen. Nästa säsong skulle vi trots allt spela mot dem i premiärmatchen och jag förstod att det som hände lätt skulle kunna upprepas.

Därför ringde hon helt sonika upp motståndarlagets tränare ett par dagar före matchen. 

- Jag sa till honom att det är upp till oss att välja nu. Antingen blir det krig eller så ser vi till att fokusera på matchen. Han blev nog rätt paff först. Men jag föreslog att både han och jag skulle prata med våra spelare och föräldrar före matchen och berätta vad som gällde.

Hon talade med alla i och omkring sitt lag före matchen

- Jag sa till dem att ni får tycka vad ni vill om det jag säger. Men under matchen får ni bara heja på det egna laget, inte kritisera varken motståndare eller domare. Det är det som gäller. Sen hade vi en fantastisk upplevelse där motståndarlagets tränare kom fram till mig efter matchen och tackade.

Vi måste släppa prestigen och komma ihåg varför vi är där, förklarar hon.

- Vi brinner för idrotten och vill utvecklas. Det gör man inte om man tror att man är förmer än någon annan. Det blir lätt en ond cirkel. Har man tjafsiga ledare får man tjafsiga spelare och även tjafsiga föräldrar.

Att vinna och samtidigt ha roligt är en konst. Hur har du lyckats med båda dessa? 

-Vi har aldrig satt press på tjejerna när det var yngre utan vi har låtit alla vara med och spela. När de blir större blir det ett naturligt steg att vilja vinna. Tjejerna i laget har fått sätta press på sig själva och laget i ett lugnt tempo. Vi vinner för att vi vill, inte för att vi måste. Det finns ingen anledning att vara bäst när man är 12 år. De måste kunna känna glädje i idrotten även när de blir äldre och så länge alla har gjort sitt bästa finns det inget att dividera om när man förlorat. Om någon underpresterar finns det säkert en anledning, kärleksproblem, jobbigt hemma eller i skolan. Då försöker jag tala om detta med spelaren.

Hur mycket ska man engagera sig i de man tränar? Var tycker du gränsen går?

- Jag kommer aldrig att bli mamma för någon annan och de vill inte spelaren heller, säger Ewa. Man är en vuxen förebild och har de problem så hjälper jag dem naturligtvis. Men det måste finnas vuxna runt omkring barnet som fungerar, jag kan inte ta rollen som mamma. Om jag ser problem berättar jag för spelaren och föräldern om det, där slutar mitt ansvar. Annars bränner man ut sig i alla kanter.

Som tränare måste man ställa krav, men inte vara för hård. Det kan vara en svår balans ibland. Hur gör du? 

- Jag förutsätter att de redan från tidig ålder är där med ett syfte, att lära. Jag är där med mitt - att lära ut. Jag brukar säga att ”innanför sargen är det min tid, då är ni jag i centrum och har makten just då”

Ewa Widell pratar mycket med tjejerna i laget. Ofta i grupp och på ett informellt sätt. Spelarna funderar ofta över vad man vill med sin idrott

- Jag kan inte ställa samma krav på alla i laget. Om någon tjej bara kan komma på var fjärde träning på grund att skolan så är det helt ok. Men hon kan inte räkna med att få spela lika mycket som en som är på träningen nästan jämt. Är det en lite bättre spelare måste jag sätta lite högre krav på henne så hon känner att hon utvecklas.

Alla har sin plats i laget? 

- Ja, alla har sina styrkor. En del skjuter bra, andra är bättre på att dribbla. Alla är unika på planen och det krävs för att laget ska lyckas.

Ewa Widell jobbar även ett par timmar i veckan som innebandyinstruktör på gymnasiet.

- Vi har något som kallas innebandyprofilen. Där får 10 elever i varje årskull möjlighet att träna innebandy på skoltid ett par timmar varje vecka. Det är tre årskullar så sammanlagt blir det 30 elever. Här är det blandat killar och tjejer vilket är bra. Tjejerna får lära sig bli lite tuffare och killarna lär sig visa mer hänsyn. Här kan man också fokusera på individerna istället för gruppen. Meningen är ju att göra varje spelare så bra som möjligt.

Vilka tror du är det största misstagen man kan göra när man tränar ungdomar?

- Att skälla inför publik. Att sätta krav på saker barnen inte kan prestera och där har man ju visa ”hockeypappor” som exempel. Men det allra största felet är när man som ledare inte har ett mål som stämmer med lagets förmåga. Man måste åka på samma tåg, i samma vagn som spelarna för att det ska fungera.

Vad är det som drivit dig att vara så engagerad inom idrotten under alla dessa år? 

- Det är den underbara känslan under träning eller match när man ser spelare utföra det vi tränat på. Utan att man behöver säga till om det, eller att de ens tänker på det. Det ger mig gåshud och är en äkta glädje. Det tror jag alla tränare, till och med landslagstränare kan hålla med om. Jag gläds även när jag ser en spelare blomma ut och ta för sig på ett sätt hon inte vågat göra tidigare.

Har du några allmänna tips till andra ledare du vill dela med dig av?

- Avdramatisera det man gör och se till att hamna på rätt nivå. Var ödmjuk inför det man håller på med. Kom ihåg att du är till för laget, inte tvärtom. Det tror jag många ledare skulle behöva fundera lite extra på ibland.

Vi tackar Ewa Widell för intervju och önskar henne och laget lycka till i framtiden!